VIII
Klorin
Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Och vi ska rena oss tills vi spyr klorin
Tala ej högt om problem; ångesten är min
Och när vi väl skriker sönder våra lungor
är det bara stjärnorna som kan höra
vi skriker oss döva tillsammans,
med mål att förgöra.
Det är bara känslor och som surrar omkring
Vi förstår ingenting,
och predikar om allting
Vad är rätt och vad är fel?
Vilka är vi till att döma och berömma?
Och sedan när började vi beundra livets monotona klagosång
Varför går vi ner på knä, gång på gång
För att krypa i smutsen, inhalera hatet,
Vi smular sönder likt askan i askfatet,
Är vi resultatet av rädsla?
För vi brände broar; det luktade fiende - fränt och skumt.
Såhär i efterhand känns det dumt,
För vi är isolerade
Och alienerade.
Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Jag ska rena mig tills jag spyr klorin
Lära mig att inte tala högt om problemen
För ångesten är min.
