KONSTEN ATT FALLA.

Mitt psyke blir svagare ju närmre soluppgången jag kommer.
Jag hatar inte bara mig själv - det är alla andra också. Och då är det ju okej.
Fan för koffein.
(Blir paranoid. Är jag verkligen ensam i rummet.)

Glöm inte att le när de fotograferar ditt lik, så att ingen kan se hur dåligt du mår. (För vad gör det att oktobervinden kommer alldeles för tidigt?)

Närhetsundernärd och mycket vill ha mer.

Skulle du bygga en bro runt hela världen och klä kanterna med gatlyktor, skulle du vara den som körde bilen? Skulle du köra mot mörkret, så att det alltid var natt, så att jag skulle kunna umgås med tystnaden och de artificiella ljusen?
Så att vi aldrig fanns någonstans, bara i mörkret och tystnaden.
Skulle du göra det för mig? För att få höra mina andetag.
Skulle du göra det för mig?
För jag kan inte lova något i gengäld, annat än mina andetag.
Skulle du göra det?
Skulle du?

Satte en etikett på mig själv, och att inse att det inte är något fel på mig, är det bästa jag någonsin har gjort.

Insåg varför jag en gång slutade gråta.

Dödligt dysfunktionell. Fan, detta är inte roligt längre.
Skjut mig långsamt - penetrera skallbenet sekund för sekund.
För det gör alltid lika ont att förstå att jag inte är som andra.
Och jag lever i förhoppningen att det finns någon som jag.
Kanske är jag bara oerhört trött på att vara ensam. Kanske blir det inte bättre än en långsam kula som penetrerar pannbenet.

Lägg dina fingrar runt min hals,
slå mig gul och blå.
Allt jag behöver veta är hur det känns när dina fingrar rör min hud.
Som elektriska nålar,
antar jag.
Tryck mig mot väggen tills jag inte kan andas längre.
För vad förtjänar jag, som andra inte gör.
Snälla, lägg fingrarna runt min hals.
Du har redan dödat mig,
tusen gånger om.

Håll mig hårt och släpp aldrig.
Bind mina fötter till marken och mina armar till stjärnorna, så ska jag aldrig förloras.