XV
Det är så jävla synd, när jag för en gångs skull vågade investera både känslor och tid, att allt nu är förlorat.
Det är så jävla synd, mest för att jag saknar dig och vi är historien som spelas om och om igen.
Det är så jävla synd, för du var min energi; jag vågar hävda att vi var en synergi.
XIV
Varför lämna sängen, när världen ändå är så kall och hård?
(Funderar seriöst på att ta en paus från gymnasiet. Och livet. Och ansvar.)
MI
CARPE MORTEM.
(Rubrik: 1001, för en bild säger mer än 1000 ord.)
XIII
Jag var en fjäril på dagis,
en fjäril vars vingar vägrade växa,
med oskyldigheten inetsad i mina ögon,
mina förstörda ögon,
med alldeles för mycket smink.
Så sanningen slog mig hårt,
och jag stod lika bar inför den
som kalhygget inför stormen.
Det är inte på låtsas längre.
Det finns inga instabila sandslott,
inga omotiverade vredesutbrott,
och det var blott
några år sedan, men det är knappt
jag kommer ihåg.
Vi har slutat fånga fjärilar med håv.
Det är på riktigt nu;
vi bytte läsk mot alkohol
och chokladcigaretter
mot den typen som smakar mentol
och lämnar lungorna
med glödande brännhål.
Vi slussades ut ur bardomens trygga kvarter,
och befann oss i vuxenvärldens kråkslott,
där kärlek kan fås i allt för många former,
en ömhetsinflation,
så vi exploderade likt ett vulkanutbrott.
Och inga fjärilar kan flyga i askan.
Vänskap blev mer än att bryta bästishalsband,
leka på en solig sommarstrand,
göra varandras pärlarmband;
mer än att bjuda varandra till Legoland
och tävla om vem som först tappar en tand.
Det är på riktigt nu, det är allvarligare än blodsband,
och jag målar fjärilar på din arm.
En för varje ärr,
när vi sitter under din fönsterkarm,
och du viskar:
”Jag är tagen av din charm.”
Och jag förstår,
för vardagsmat
är avsmak, salta tårar, hjärtesorg;
nakna ben mitt i kalla natten
svällande känslor i en allt för liten bröstkorg;
lila påsar, och varannan vatten.
Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Fröken Ur har förlorat tiden,
och det är vi som lider,
och vi lider, så vi skär och fria från alla besvär.
Ta mig från Staden,
och gör mig till kung.
Eller fjärilsdrottning
över Ingenting.
Där tonårssorger supes bort;
rökes bort,
i en bortglömd tätort,
där varje hushåll ser på rapport,
för fjärilarna har flugit bort.
Vi är en småstadstragedi,
och det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Romantiken har lagt sig,
och pappa är ingen hjälte längre,
han är en arbetsnarkoman med viktproblem,
och mamma är en maniker,
som inför hyllsystem i hallen,
och sorterar alla papper med gem.
Som om det skulle hjälpa.
Så vi dricker lite till,
hånglar lite mera,
och röker tills ögonen svider,
för vi, vi lider.
Vi är en småstadstragedi,
en dyster småstadsmelankoli.
Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Men jag ska måla nya fjärilar, med vingslag,
som delar stadsluft och andetag.
Det är en ny verklighet nu,
men imorgon gror en vackrare dag.
Dag 05 - Din definition av kärlek
XII
Jag är den typen som helst sparkar på mig själv när jag redan ligger,
så fan för dig till att göra mig knäsvag.
Jag kan inte komma upp.
Fan för dig.
(Snart spolas jag nog bort med vårfloden. Det är väl lika bra.
I denna spökstad finns ändå inget kvar för mig.
Hoppas vårfloden kommer snart.)
Dag 04 - Vad du åt idag
Sedan åt jag lunch i skolan, vegansk hamburgare men sallad och annat gott.
Sedan fikade jag med flera medlemmar från POV, så det var juice som gällde. På bussen åt jag nötter och torkad frukt, och nu äter jag rostade sojabönor och väntar på "Män som hatar kvinnor", och bearbetar en text om fjärilar.
XI
Shame.
She could basically feel it coursing through her veins, and she didn't like it.
When you were young, shame was only induced by parents and teachers, but like most of things, that changed over time.
Now, you were the one responsible for your own guilt. You were the one who made the mistake, and you were the one who had to face the consequence of shame.
Another thing that changed over time was your relationship to other people; your relationship to boys.
B-O-Y-S. That horrific word that caused so much trouble - too much trouble.
When you were young, boys were simply children, just like yourself. Then you grew up, and the boys became hormone-driven animals.
Boys, or a boy, was also the reason to her shame.
She was well aware of how foolish she was acting, how naive her mindset was. Sadly, that rational part of her brain wasn't functioning properly, and she was running purely on emotions.
She wanted him - no, not even close, she /needed/ him.
That was why she found herself walking down the empty street in the middle of the night, heading towards his apartment.
The air was traveling quickly through her windpipe, down into her lungs and then out into the lukewarm air.
The summer was slowly becoming a fading memory of hot nights at the beach, barbecues and skinny-dipping in the dark.
The short walk was coming to an end, as she could see the housing estate in the far.
Her chest was aching, swelling with emotions and hope.
Maybe, maybe it would be different now. His voice had been so soft over the phone, so utterly fragile.
Maybe everything had changed.
Her mind blanked. All she could se was the housing estate, the white one.
It was a middle-class neighborhood, with small gardens and a play park. Boring. Predictable. Safe.
Her fingers traveled quickly over the keypad. It was hard, cold, and probably infested with bacteria and germs.
Dag 03 - Dina föräldrar
Önskar att de kunde höjas till skyarna, men verkligheten bjuder alltid på en bittrare version.
Mina föräldrar är bara mina föräldrar, de förser mig med ett hus.
Två anonyma människor. Det blir så när man växer upp och illusionerna försvinner. Då slutar föräldrarna vara superhjältar tagna ur en drömvärld. De blir kött och blod, precis som alla andra. De blir anonyma.
Pappa och jag är för olika för att det ska fungera, men mamma är fin ibland, även fast hon alltid är stressad. Hon kan skratta, fast hon orkar aldrig prata med mig, så jag pratar med mig själv istället. Pratar med pappret.
Så jag har väl henne att tacka, för mitt meningslösa fingersliteri.
Dag 02 - Din första kärlek
Det finns inget som jag fruktar mer än Kärleken, och antalet pojkar som jag har flytt från är fler än antalet pojkar jag skulle kunna älska.
Helt ärligt så tror jag att det alltid kommer vara jag och ensamheten i tvåsamheten.
Men jag har Musiken. Vi är gifta, hela vägen in i själen.
Vi har alltid känt varandra, men det var först när jag var tolv år som vi började umgås dagligen.
När jag var tretton och började spela i band så togs relationen till en helt ny nivå. Innan vi visste ordet av det fanns vi alltid där tillsammans.
Jag tänker aldrig lämna musiken.
Skrev faktiskt en musikinspirerad text (dikt?) igår. Kanske postar någon gång.
Dag 01 - Introducera dig själv
Jag heter Linn, och är ålderslös i mina egna tankar. Så fort jag inte är ålderslös börjar jag tänka att jag är en siffra, så det är lättare såhär. Jag studerar Natur-Musik, och tänker tvåspråkigt för att det är roligare då (engelska und schvenska).
Jag sjunger massvis, var jag än är, tills jag kommer på att människor inte alltid vill lyssna på mig när jag sjunger. Då håller jag tyst. Sången blir lite av en skam då, istället för en stolthet.
Jag spelar i band och är egentligen sjukt cool, även fast omvärlden inte förstår och uppskattar det.
Jag älskar att kommunicera i alla former som finns, utom telefonsamtal, och tror (till viss del) på astrologi. Jag är tvilling och har min måne i fiskarna.
Jag bor i en skog. Eller, snarare vid en väg, tillsammans med massa träd. Det är mysigt.
Jag har inte ätit rött kött på 5 år, och blev vegan vid årsskiftet. Jag gillar att vara kreativ, och att tänka.
Jag började skriva när jag var 12, och skrev tills jag var 15. Då tog orden slut, men de har hittat tillbaka igen.
Jag sover med huvudet i fel ände av sängen, och sätter mig alltid längst bak i den högra sidan av bussen.
Jag blir orolig i hela kroppen så fort jag inte har något att göra, och är beroende av min iPhone, eftersom min dator och jag är bästa ovänner.
Jag har sett många hemska dagar, men det är en del av att växa upp, och jag är rädd för känslor. Jag älskar att kolla på film, bara jag är på rätt humör, men det är sällan som jag faktiskt tar mig tid och ser en film. Jag älskar böcker, ty det finns inga bättre vänner, men de duger bara när tiden räcker till.
Jag pysslar med poesi (men jag kommer nog aldrig bli en poet), och vägrar våga växa upp.
Jag älskar djur, och önskar att jag kunde rita.
Och nu ska jag avsluta detta, innan det blir för långt.
30 Little Stories
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
X
Ny vecka, ny dag, ny timme.
Ändå kan jag inte låta bli att känna att livet loopas; rewind, play, rewind.
Gamla vanor, gamla händelser, samma människor.
Växer man aldrig upp?
IX
VIII
Klorin
Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Och vi ska rena oss tills vi spyr klorin
Tala ej högt om problem; ångesten är min
Och när vi väl skriker sönder våra lungor
är det bara stjärnorna som kan höra
vi skriker oss döva tillsammans,
med mål att förgöra.
Det är bara känslor och som surrar omkring
Vi förstår ingenting,
och predikar om allting
Vad är rätt och vad är fel?
Vilka är vi till att döma och berömma?
Och sedan när började vi beundra livets monotona klagosång
Varför går vi ner på knä, gång på gång
För att krypa i smutsen, inhalera hatet,
Vi smular sönder likt askan i askfatet,
Är vi resultatet av rädsla?
För vi brände broar; det luktade fiende - fränt och skumt.
Såhär i efterhand känns det dumt,
För vi är isolerade
Och alienerade.
Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Jag ska rena mig tills jag spyr klorin
Lära mig att inte tala högt om problemen
För ångesten är min.
VII
Du behöver inte spinna sockervadd runt din värld, vi alla vet att det finns fler tårar än skratt; fler sår än plåster och mer sex än kärlek.
Du behöver inte låtsas, vi alla vet att det är din rygg mot madrassen ikväll,
dina lår - varje kväll.
Ställ in föreställningen,
du behöver inte låtsas längre.
Sluta spinna sockervadd runt din värld,
det är över nu.
