XIII
Jag var en fjäril på dagis,
en fjäril vars vingar vägrade växa,
med oskyldigheten inetsad i mina ögon,
mina förstörda ögon,
med alldeles för mycket smink.
Så sanningen slog mig hårt,
och jag stod lika bar inför den
som kalhygget inför stormen.
Det är inte på låtsas längre.
Det finns inga instabila sandslott,
inga omotiverade vredesutbrott,
och det var blott
några år sedan, men det är knappt
jag kommer ihåg.
Vi har slutat fånga fjärilar med håv.
Det är på riktigt nu;
vi bytte läsk mot alkohol
och chokladcigaretter
mot den typen som smakar mentol
och lämnar lungorna
med glödande brännhål.
Vi slussades ut ur bardomens trygga kvarter,
och befann oss i vuxenvärldens kråkslott,
där kärlek kan fås i allt för många former,
en ömhetsinflation,
så vi exploderade likt ett vulkanutbrott.
Och inga fjärilar kan flyga i askan.
Vänskap blev mer än att bryta bästishalsband,
leka på en solig sommarstrand,
göra varandras pärlarmband;
mer än att bjuda varandra till Legoland
och tävla om vem som först tappar en tand.
Det är på riktigt nu, det är allvarligare än blodsband,
och jag målar fjärilar på din arm.
En för varje ärr,
när vi sitter under din fönsterkarm,
och du viskar:
”Jag är tagen av din charm.”
Och jag förstår,
för vardagsmat
är avsmak, salta tårar, hjärtesorg;
nakna ben mitt i kalla natten
svällande känslor i en allt för liten bröstkorg;
lila påsar, och varannan vatten.
Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Fröken Ur har förlorat tiden,
och det är vi som lider,
och vi lider, så vi skär och fria från alla besvär.
Ta mig från Staden,
och gör mig till kung.
Eller fjärilsdrottning
över Ingenting.
Där tonårssorger supes bort;
rökes bort,
i en bortglömd tätort,
där varje hushåll ser på rapport,
för fjärilarna har flugit bort.
Vi är en småstadstragedi,
och det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Romantiken har lagt sig,
och pappa är ingen hjälte längre,
han är en arbetsnarkoman med viktproblem,
och mamma är en maniker,
som inför hyllsystem i hallen,
och sorterar alla papper med gem.
Som om det skulle hjälpa.
Så vi dricker lite till,
hånglar lite mera,
och röker tills ögonen svider,
för vi, vi lider.
Vi är en småstadstragedi,
en dyster småstadsmelankoli.
Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Men jag ska måla nya fjärilar, med vingslag,
som delar stadsluft och andetag.
Det är en ny verklighet nu,
men imorgon gror en vackrare dag.
