XVII
Om 4 år är jag 20 år gammal och bor i en storstad i ett lägenhetskomplex med 3 andra tjejer, med långt blont hår, smala midjor och vältränade ben, och deras favoritmat är selleri, och grönt te, fast bara om det är fairtrade och inte släpper ut några växthusgaser, och vi ska källsortera:
ALLT SKA KÄLLSORTERAS.
Och vi ska dricka vin - rött såklart, varje lördagskväll när vi diskuterar allt det viktiga i världen, för vi är förändringen, vi ska kämpa!
För allt.
För barn och deras utbildning,
för kvinnors rätt,
och för alla djuren,
och varje morgon 06.00 är det yoga i det stora, luftiga vardagsrummet, med de blå gardinerna,
för blå är en lugnande färg.
Och vi äter kvällsmat tillsammans,
varje kväll 18.00,
och frukost 07.00,
och vi sover tillsammans i en stor säng,
för närhet är viktigt,
och vi behöver inte män.
Och inredningstidningar gör reportage om vårt bohemiska kollektiv, och mattidningar skriver om oss och vår superkost, och vi kommer aldrig åldras.
Vi spyr fjärilar och regnbågar tillsammans, lyssnar på klassisk musik, diskuterar tung litteratur och färdas endast med cykel, för det är bra för miljön.
Fast om 9 år är jag 25 år gammal och bor i en småstad, ensam i en lägenhet, där väggarna inte är vita - de är grå, och jag har ett dåligt jobb, fast det vägrar jag att inse,
och yogamattan ligger intryckt i garderoben, som ett ynkligt hån mot min långt ifrån vältränade kropp.
Och jag lever på kaffe, och det dära glaset med rödvin har blivit halva flaskan, så blodkärlen i ansiktet spricker långsamt - precis som det förra förhållandet, och jag intalar mig själv att jag är 20år gammal och inte behöver män, även fast sängen är alldeles för stor och kall.
Fast jag sover faktiskt med mina kläder, de får ändå inte plats i garderoben, för där finns yogamattan och hans kläder,
de där kläderna som han skulle hämta någon dag, men det blev liksom inte av.
Och jag spyr inte fjärilar och regnbågar längre, jag spyr galla,
och min mamma tröstar sig själv med att den ena dottern i alla fall klarade sig, för min syster var alltid störst, bäst och vackrast.
Och inramade i bokhyllan finns alla sönderrivna och sedan ihoplimmade bilder från när jag var 20.
Och när jag är 30 står jag där utanför begravningsbyrån, och tänker nu är det slut, och alla mina väninnor har barn, vigselring och volvo, när jag har en guldfisk och en katt som leker dödslekar, och jag undrar alltid:
När får jag vara med?
Det är min årliga ålderskris, och jag häller i mig latte och rödvin och intalar mig själv att det blir bättre, även fast jag på något sätt alltid hamnar stirrandes utanför skyltfönstret till begravningsbyrån, för jag är kvinnan som har gett jojo-bantning ett ansikte.
Och jag har inte vågat kasta ut yogamattan från garderoben, och förgöra den sista delen av mitt 20-åriga jag, då jag var ung och lovande.
Så vem är du till att hävda att min rädsla för att åldras är irrationell?
