KONSTEN ATT FALLA.

Jag vek papperstranor, när du vek stridsplan, sådana plan vars uppgift var att döda och förgöra.
Och jag stod alltid med ryggen tryckt mot den fuktiga tunnelväggen, när natten låg runt oss och tryckte in mot min tunnel; min tunnel, där endast en lampa fungerade, och där vattendropparna sakta föll från taket.
Och du stod med sina stridsflygplan, jag med mina tranor, när du förklarade blodigt krig. Skotten föll som hagel, som kallt, hårt hagel mot min tunnel, när båda ändarna kollapsade.
Det var jag och mina tranor, i skenet från lampan, när vattendropparna föll mot asfalten. Och vattnet trängde sig fram överallt, tills mina papperstranor mördats i flygattacken från dina stridsplan.