KONSTEN ATT FALLA.

Jag kan falla för dig, om det är vad du vill.
Närma mig en avgrund, om det är vad du vill.
(Är det vad du vill?)

Sökes:
Någon som kan dela en kanna te och bota år av ensamhet.

Skjut mig, för jag är nog redan död.

Det hänger alltid regnmoln ovanför huset när du är här.
Ska det verkligen vara så svårt?
(Drömde att jag skrek och svalde ord som jag inte vågade säga. Det skreks tillbaka. Sades att jag kunde flytta om jag inte ville vara kvar.
Om det ändå bara vore så väl.)

Jag tror att jag vill tro på platonisk kärlek.

Vi alla kan inte vara extraordinära, så jag nöjer mig med att vara en medelmåttig version av mig själv, så kan ni vila ögonen på vackrare saker.

Mamma, när får vi priset som Sveriges mest dysfunktionella familj? Och hur kommer det kännas?
Kommer det kännas som stängda dörrar och tysta tårar? Kommer det kännas som pappas skrik och dina djupa rynkor? Kommer det kännas som cigaretterna du ångeströker och maten som han tröstäter? Kommer det kännas som hennes nedlåtande röst, när hon säger att jag är en patetisk, känslokall bitch?
Kommer det kännas som om det inte bara knakar i fogarna, utan istället är en fullvärdig explosion som får varje dag till att falla samman, och kommer det kännas som om vi står med granatsplittret upp till halsen?
Ibland tror jag att vi gör det, mamma.
När får vi priset som Sveriges mest dyafunktionella familj?
Vet du det, mamma?

Detta är landet ingen kan fly från. Välkommen till att stanna i staden du vill bort från.
Tro inte att du är någon - det är du och alla andra i landet ingen kan fly från.
Våra ansikten är censurerade.
Tro aldrig att du är någon.

Tack för att ni har fått mig till att skratta. Tack för att ni har
tillfredställt den dagliga kvoten av ögongodis som en hormonell
tonårstjej behöver. Tack för att du inte märker mig när jag stirrar på
dina brunbrända vadmuskler och svettdropparna som ligger som glittrande
pärlor längs din hårlinje när du springer över idrottsplanen.

Tack för att du inte märker mig alls.

Tack för att du höll mig så hårt den sommaren för två år sedan. Tack för
att du lät mig få komma nära. Tack för att du inte blev arg när jag vann
över dig när vi spelade TV-spel, och tack för att du lät mig få sova på
din soffa den kvällen då det regnade så kraftigt och vi stannade uppe
tills klockan var fyra på morgonen. Tack för att jag fick låna den
orangea t-shirten som gick långt ner över mina lår, den natten då du
skrattade och sa att jag var kort.

Tack för alla gånger du sa att jag var söt. Tack för alla de gånger du
har hållit om mig då vi har kollat på skräckfilm och du var en varm famn
när jag blev rädd.

Tack för att du ville lyssna på mig när jag läste högt ur barnböcker.
Tack för att du aldrig skämdes över mig. Tack för blommorna du gav mig –
tulpaner, min favorit. Tack för den gången då vi lekte dunkgömme vid
konsthallen, och den gången då vid stod nere vid havet, den
sommarkvällen i juli.

Tack för den gången då du övertalade mig till att cykla och möta dig i
skogen, då när du sa att det var fint väder, även fast regnet föll i
stora, tunga droppar från himlen, då vi tog skydd i busskuren med
tidtabellen från 1995, och vi skrattade nervöst. Tack för att du följde
med mig hela vägen hem, över blöta vägar och genom skyfallet.

Tack för att dina ögon lyste så mycket när du pratade med mig. Tack för
att du kramade mig så hårt.

Tack för att du lyssnade på mig, för att du stirrade på mig, för att
våra blickar möttes, för att du gav mig hopp om att jag inte alltid
skulle vara ensam.

Tack för alla de gånger du har fått mig till att citera låttexter på
facebook: ”It’s you, it’s you, it’s all for you”, ”Kiss me if you wanna
be loved” och ”If the plane goes down, damn, I’ll remember where the
love was found.”

Tack för alla tårar du har gett mig. Tack för alla smsen du aldrig
svarade på. Tack för att du inte talar med mig längre. Tack för att i
alla fall en av oss är lycklig, och hälsa din flickvän att jag tackar
henne för att i alla fall någon kunde göra dig nöjd.

Tack till alla män som aldrig funnits i mitt liv.

Jag vill också ha någon att bråka med, någon att skrika på, någon som höjer rösten mot mig och ändå kallar mig för sin älskling.
Är inte det något av det finaste som finns?
När modet att bråka finns, för amor vincit omnia och allt det där.
Kärlek övervinner allt.
Åh, ge mig lite kärlek och någon att skrika på.

78 slag i minuten.
Det är inte roligt längre.
Allting sitter i halsen - gråten, andan och magsyran.
Det är inte roligt längre. Jag skakar, och jag vill inte vara med.

Jag gillade dig bättre innan du förstod hur värdelös och hemsk jag är.

Jag förstår.
Jag förstår att det inte finns något att förstå, att det som vi kallar kärlek bara är ett känslofullt barnupptåg, och att det inte finns något att förstå.

Jag vek papperstranor, när du vek stridsplan, sådana plan vars uppgift var att döda och förgöra.
Och jag stod alltid med ryggen tryckt mot den fuktiga tunnelväggen, när natten låg runt oss och tryckte in mot min tunnel; min tunnel, där endast en lampa fungerade, och där vattendropparna sakta föll från taket.
Och du stod med sina stridsflygplan, jag med mina tranor, när du förklarade blodigt krig. Skotten föll som hagel, som kallt, hårt hagel mot min tunnel, när båda ändarna kollapsade.
Det var jag och mina tranor, i skenet från lampan, när vattendropparna föll mot asfalten. Och vattnet trängde sig fram överallt, tills mina papperstranor mördats i flygattacken från dina stridsplan.

Om 4 år är jag 20 år gammal och bor i en storstad i ett lägenhetskomplex med 3 andra tjejer, med långt blont hår, smala midjor och vältränade ben, och deras favoritmat är selleri, och grönt te, fast bara om det är fairtrade och inte släpper ut några växthusgaser, och vi ska källsortera:
ALLT SKA KÄLLSORTERAS.
Och vi ska dricka vin - rött såklart, varje lördagskväll när vi diskuterar allt det viktiga i världen, för vi är förändringen, vi ska kämpa!
För allt.
För barn och deras utbildning,
för kvinnors rätt,
och för alla djuren,
och varje morgon 06.00 är det yoga i det stora, luftiga vardagsrummet, med de blå gardinerna,
för blå är en lugnande färg.
Och vi äter kvällsmat tillsammans,
varje kväll 18.00,
och frukost 07.00,
och vi sover tillsammans i en stor säng,
för närhet är viktigt,
och vi behöver inte män.
Och inredningstidningar gör reportage om vårt bohemiska kollektiv, och mattidningar skriver om oss och vår superkost, och vi kommer aldrig åldras.
Vi spyr fjärilar och regnbågar tillsammans, lyssnar på klassisk musik, diskuterar tung litteratur och färdas endast med cykel, för det är bra för miljön.

Fast om 9 år är jag 25 år gammal och bor i en småstad, ensam i en lägenhet, där väggarna inte är vita - de är grå, och jag har ett dåligt jobb, fast det vägrar jag att inse,
och yogamattan ligger intryckt i garderoben, som ett ynkligt hån mot min långt ifrån vältränade kropp.
Och jag lever på kaffe, och det dära glaset med rödvin har blivit halva flaskan, så blodkärlen i ansiktet spricker långsamt - precis som det förra förhållandet, och jag intalar mig själv att jag är 20år gammal och inte behöver män, även fast sängen är alldeles för stor och kall.
Fast jag sover faktiskt med mina kläder, de får ändå inte plats i garderoben, för där finns yogamattan och hans kläder,
de där kläderna som han skulle hämta någon dag, men det blev liksom inte av.
Och jag spyr inte fjärilar och regnbågar längre, jag spyr galla,
och min mamma tröstar sig själv med att den ena dottern i alla fall klarade sig, för min syster var alltid störst, bäst och vackrast.
Och inramade i bokhyllan finns alla sönderrivna och sedan ihoplimmade bilder från när jag var 20.
Och när jag är 30 står jag där utanför begravningsbyrån, och tänker nu är det slut, och alla mina väninnor har barn, vigselring och volvo, när jag har en guldfisk och en katt som leker dödslekar, och jag undrar alltid:
När får jag vara med?
Det är min årliga ålderskris, och jag häller i mig latte och rödvin och intalar mig själv att det blir bättre, även fast jag på något sätt alltid hamnar stirrandes utanför skyltfönstret till begravningsbyrån, för jag är kvinnan som har gett jojo-bantning ett ansikte.
Och jag har inte vågat kasta ut yogamattan från garderoben, och förgöra den sista delen av mitt 20-åriga jag, då jag var ung och lovande.
Så vem är du till att hävda att min rädsla för att åldras är irrationell?

Tack för att du lärde mig konsten att gå omvägar, vänta i regn, se möjligheter fara förbi och spinna en kokong av taggtråd för någon annans skull.
Vital kunskap för någon som jag - någon som lever i lögner och livnär sig på alla andra.

Det är så jävla synd, när jag för en gångs skull vågade investera både känslor och tid, att allt nu är förlorat.
Det är så jävla synd, mest för att jag saknar dig och vi är historien som spelas om och om igen.
Det är så jävla synd, för du var min energi; jag vågar hävda att vi var en synergi.

Varför lämna sängen, när världen ändå är så kall och hård?
(Funderar seriöst på att ta en paus från gymnasiet. Och livet. Och ansvar.)