KONSTEN ATT FALLA.

Jag var en fjäril på dagis,
en fjäril vars vingar vägrade växa,
med oskyldigheten inetsad i mina ögon,
mina förstörda ögon,
med alldeles för mycket smink.

Så sanningen slog mig hårt,
och jag stod lika bar inför den
som kalhygget inför stormen.

Det är inte på låtsas längre.
Det finns inga instabila sandslott,
inga omotiverade vredesutbrott,
och det var blott
några år sedan, men det är knappt
jag kommer ihåg.
Vi har slutat fånga fjärilar med håv.

Det är på riktigt nu;
vi bytte läsk mot alkohol
och chokladcigaretter
mot den typen som smakar mentol
och lämnar lungorna
med glödande brännhål.
Vi slussades ut ur bardomens trygga kvarter,
och befann oss i vuxenvärldens kråkslott,
där kärlek kan fås i allt för många former,
en ömhetsinflation,
så vi exploderade likt ett vulkanutbrott.
Och inga fjärilar kan flyga i askan.

Vänskap blev mer än att bryta bästishalsband,
leka på en solig sommarstrand,
göra varandras pärlarmband;
mer än att bjuda varandra till Legoland
och tävla om vem som först tappar en tand.
Det är på riktigt nu, det är allvarligare än blodsband,
och jag målar fjärilar på din arm.
En för varje ärr,
när vi sitter under din fönsterkarm,
och du viskar:
”Jag är tagen av din charm.”
Och jag förstår,
för vardagsmat
är avsmak, salta tårar, hjärtesorg;
nakna ben mitt i kalla natten
svällande känslor i en allt för liten bröstkorg;
lila påsar, och varannan vatten.
Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Fröken Ur har förlorat tiden,
och det är vi som lider,
och vi lider, så vi skär och fria från alla besvär.

Ta mig från Staden,
och gör mig till kung.
Eller fjärilsdrottning
över Ingenting.
Där tonårssorger supes bort;
rökes bort,
i en bortglömd tätort,
där varje hushåll ser på rapport,
för fjärilarna har flugit bort.
Vi är en småstadstragedi,
och det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.

Romantiken har lagt sig,
och pappa är ingen hjälte längre,
han är en arbetsnarkoman med viktproblem,
och mamma är en maniker,
som inför hyllsystem i hallen,
och sorterar alla papper med gem.

Som om det skulle hjälpa.

Så vi dricker lite till,
hånglar lite mera,
och röker tills ögonen svider,
för vi, vi lider.
Vi är en småstadstragedi,
en dyster småstadsmelankoli.

Det är inte på låtsas längre,
det är på riktigt nu.
Men jag ska måla nya fjärilar, med vingslag,
som delar stadsluft och andetag.
Det är en ny verklighet nu,
men imorgon gror en vackrare dag.

Jag är den typen som helst sparkar på mig själv när jag redan ligger,
så fan för dig till att göra mig knäsvag.
Jag kan inte komma upp.
Fan för dig.
(Snart spolas jag nog bort med vårfloden. Det är väl lika bra.
I denna spökstad finns ändå inget kvar för mig.
Hoppas vårfloden kommer snart.)

Shame.
She could basically feel it coursing through her veins, and she didn't like it.
When you were young, shame was only induced by parents and teachers, but like most of things, that changed over time.
Now, you were the one responsible for your own guilt. You were the one who made the mistake, and you were the one who had to face the consequence of shame.
Another thing that changed over time was your relationship to other people; your relationship to boys.
B-O-Y-S. That horrific word that caused so much trouble - too much trouble.
When you were young, boys were simply children, just like yourself. Then you grew up, and the boys became hormone-driven animals.
Boys, or a boy, was also the reason to her shame.
She was well aware of how foolish she was acting, how naive her mindset was. Sadly, that rational part of her brain wasn't functioning properly, and she was running purely on emotions.
She wanted him - no, not even close, she /needed/ him.
That was why she found herself walking down the empty street in the middle of the night, heading towards his apartment.
The air was traveling quickly through her windpipe, down into her lungs and then out into the lukewarm air.
The summer was slowly becoming a fading memory of hot nights at the beach, barbecues and skinny-dipping in the dark.

The short walk was coming to an end, as she could see the housing estate in the far.
Her chest was aching, swelling with emotions and hope.
Maybe, maybe it would be different now. His voice had been so soft over the phone, so utterly fragile.
Maybe everything had changed.

Her mind blanked. All she could se was the housing estate, the white one.
It was a middle-class neighborhood, with small gardens and a play park. Boring. Predictable. Safe.
Her fingers traveled quickly over the keypad. It was hard, cold, and probably infested with bacteria and germs.

Ny vecka, ny dag, ny timme.
Ändå kan jag inte låta bli att känna att livet loopas; rewind, play, rewind.
Gamla vanor, gamla händelser, samma människor.
Växer man aldrig upp?

Klorin

Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Och vi ska rena oss tills vi spyr klorin
Tala ej högt om problem; ångesten är min

Och när vi väl skriker sönder våra lungor
är det bara stjärnorna som kan höra
vi skriker oss döva tillsammans,
med mål att förgöra.
Det är bara känslor och som surrar omkring
Vi förstår ingenting,
och predikar om allting
Vad är rätt och vad är fel?
Vilka är vi till att döma och berömma?

Och sedan när började vi beundra livets monotona klagosång
Varför går vi ner på knä, gång på gång
För att krypa i smutsen, inhalera hatet,
Vi smular sönder likt askan i askfatet,
Är vi resultatet av rädsla?

För vi brände broar; det luktade fiende - fränt och skumt.
Såhär i efterhand känns det dumt,
För vi är isolerade
Och alienerade.

Smärta; det klöser och river
Bultar, skriker, svider
Jag ska rena mig tills jag spyr klorin
Lära mig att inte tala högt om problemen
För ångesten är min.

Du behöver inte spinna sockervadd runt din värld, vi alla vet att det finns fler tårar än skratt; fler sår än plåster och mer sex än kärlek.
Du behöver inte låtsas, vi alla vet att det är din rygg mot madrassen ikväll,
dina lår - varje kväll.
Ställ in föreställningen,
du behöver inte låtsas längre.
Sluta spinna sockervadd runt din värld,
det är över nu.

Du spetsiga skuldrorna är endast ett tomt minne av de vingar som en gång skyddade hela min värld.
Vill någon rota bland hemligstämplade dokument, och berätta varför alla änglar dör?
Ett luftburet virus som gör att de drabbades själar ruttnar.
Älskling, akta dig noga för cynismen. Någon dag kommer Ondskan att lämna Källaren.

Får jag vara morfemet i ditt liv; den minsta betydelsebärande enheten i din värld?
(Så kan du få vara morfinet till min själ. Valiumet till vakuumet i min kropp.
Så kan du vara min;
min ändlösa drog under vargtimmarna.)